Alltså JA. Ja ja ja. Tiden läker alla öppna sår, små revor som köttsår. För varje dag som går så läker såren lite till hela tiden, men där emellan kan det komma salt i, och det gör förbaskat ont. Men sår som varit riktigt öppna och blodiga, de försvinner ju inte helt, utan blir till ärr. De där ärren tror jag att man själv får välja vad man gör med, antingen sminkar man över dem för att man skäms. Vill liksom gömma dem och aldrig bli påmind = gör det värsta man kan göra mot sig själv, skjuter bort minnen som formar än till den personen man är. ELLER! Så ser man ärren som en del av sig själv, som ett bevis på att man levt. För i livet så skrapar man såväl knän som armbågar, ärren är bara att acceptera och inse att de är förmodligen där av en anledning.

Hänger ni med? Alla ni, varenda en av er, som läser detta nu och känner smärta för något. Lita på att tiden kommer läka dina sår, smärtan kommer avta och sedan är du en erfarenhet rikare. Bara under tiden du har läst det här inlägget så har smärtan blivit kanske åtminstone 0,0001% mindre.

Var inte med någon kille som gör dig illa, du är för bra för det. Stå upp för dig själv. Trampar någon dig på tårna, stampa tillbaka. Jag kan ju säga, hands up, jag kommer fightas ihop med er. Jag och ni. Om det så handlar om ASK eller badboys, jag vill elda upp båda delarna kan jag lova. Det gör vi tillsammans, men få inte panik av att det bränner, skaver eller svider. Det är livet, livet ska kännas, annars lever du inte på riktigt.